Minnesceremoni på Skogskyrkogården

 

Den 13 februari var årsdagen för de allierades bombningar av Dresden i Tyskland under andra världskriget.
Lika angelägen som makten är att påminna människor om tyska soldaters grymheter mot civila judar i Tredje riket, lika ovillig är den att uppmärksamma de massvåldtäkter och lynchningar som USA, Ryssland och Storbritannien begick mot civila tyskar under samma period.


Bombningarna över Dresden har blivit något av symbol för de överslätade krigsövergrepp som den vinnande sidan begick mot tyskarna i krigets slutskede. Varje historiker känner till vad som skedde, och ingen makthavare försöker ens förneka krigsbrotten. Men man låter helt enkelt bli att tala om dem, på samma sätt som man erkänner – men låter bli att tala högt om – att man på senare tid tvingats ge ”Förintelserevisionisterna” rätt i avfärdandet av flertalet skräckhistorier från nazisternas koncentrationsläger som rena påhitten.


Andra världskrigets historia följer samma regler som all annan historia – den vinnande sidan är den som dikterar hur historien ska skrivas. Och i detta fall är det givetvis angelägnare att älta nazisternas grymheter än det är att upplysa människor om den terror som civila tyskar tvingades utstå. Och det är viktigare att fortsätta att pumpa in ”krigsskadestånd” i redan löjligt förmögna judiska organisationer än det är att kompensera barn vars mödrar våldtogs flera gånger om dagen av uttråkade ryska soldater eller vars mor- och farföräldrar stenades till döds när den stalinistiska armén ville spara ammunition.


Under 13-14 februari 1945 bombades den tyska staden Dresden. Där befann sig endast civila, av vilka praktiskt taget alla var kvinnor, barn och gamla. Detta var man väl medveten om – men den utstuderade strategin var att psykiskt knäcka den tyska motståndsviljan genom att slakta civilbefolkningen. När bombmatta efter bombmatta fälldes över den tätbefolkade staden kunde konsekvensen inte bli annan än att hundratusentals kvinnor och barn brändes och kvävdes ihjäl.


Efter den inledande masslakten började överlevare att på den andra dagen ta sig ut ur staden. Då satte de allierade in sina jaktflygplan. Piloterna fick spåra upp flyktingkolonnerna och svepa fram strax ovan markhöjd, där de med sina kulsprutor mejade ner kvinnor, barn och enstaka gamla som förmått fly det brinnande helvete som ett par dagar tidigare hade varit en av Europas vackraste städer. Mer än 400.000 människor förintades under de två dagarna.


Men detta är inget som regeringen "må berätta om"; inga klassresor arrangeras till den utbrända staden för att fylla skolungdomar med skuld, ingen demonisering drabbar dem som på olika sätt låg bakom att brinnande fosfor släpptes över flyende kvinnor med barn i sina famnar. Istället betraktas våldtäkterna, massmorden, bombningarna, svälten och terrorn mot tyska civila som ett överkomligt pris för något större gott. Detta enligt samma människor som inte tycker att vi ska prata om invandrares förakt och skändningar av svenskar, eftersom det kan skapa fördomar och "drabba någon oskyldig".


Just därför bör vi minnas Dresden. För genom att blicka bakåt och betrakta de delar av historien som våra makthavare vill minnas och vilka de vill glömma, ser vi ett mönster. Samma människor som ständigt arrangerar åminnelsedagar om nazisternas koncentrationsläger är också desamma som viftar undan de allierades grymheter mot civila tyskar med devisen "ändamålet helgar medlen". Det är samma människor som utan protester låter den svarta polisen i Zimbabwe fortsätta sina lynchningar och ockupationer av vita farmares gårdar, samtidigt som de gråter floder när en svart brottsling i USA får en snyting av en kaukasisk polis. Det är samma människor som demonstrerar högljutt när en invandrare känner sig diskriminerad i krogkön och samtidigt säger åt oss att inte "överreagera" när svenska flickor gruppvåldtas och svenska ungdomar mördas av invandrargäng.


Vi bör minnas Dresden, eftersom våra makthavare inte vill att vi ska minnas. Och vi ska fundera en hel del över varför de gör dessa prioriteringar. Varför de väljer att påminna oss om vissa delar av historien samtidigt som andra delar överslätas i skolböckerna.


Det svenska etablissemanget har gjort all kritik mot massinvandringen synonym med nazism, och orsaken till detta är att nazismen redan gjorts synonym med ondska och terror. Krigsövergreppen mot civila i Dresden bevisar att precis samma råhet som man anklagar de tyska soldaterna för, har begåtts mot oskyldiga i "demokratins och jämlikhetens" namn. Och det passar inte in – lika lite som svenskföraktet passar in, eller terrorn i Zimbabwe, eller zebramorden i USA, eller massvåldtäkterna mot vita kvinnor i Central Park under Puerto Rico Day Parade, eller den sexslavhandel som varje år drabbar mer än en halv miljon östeuropeiska kvinnor. Och svenskt etablissemang förhåller sig till krigsövergreppen i Dresden på samma sätt som de gör mot allt som inte passar in – de pratar inte om det.


För andra året i rad arrangerade oberoende nationalister en hedersstund till minne av offren i Dresden. Den stämningsfulla ceremonin hölls även i år på Skogskyrkogården utanför Stockholm, med facklor och tyst minut. Det är en ceremoni som nog kommer att växa och sprida sig.