Dresdenförintelsens minne

(ur Nordisk frihet våren 2006. Här återgiven med tillstånd från redaktionen.)

 

Eldhavet från de enorma bränderna syntes på hundratals kilometers avstånd. Över stora delar av staden låg en tjock, stickande svart rök – ett gigantiskt rökmoln som informerade alla i sin väg om att något oerhört hade hänt.
Den tredje vågen av bombflygplan hade släppt sina dödsbringande laster främst över förorterna, dit en stor del av civilbefolkningen tagit sin tillflykt.

Kulsprutor mot åldringar, kvinnor och barn
Som vanligt vid bombangrepp så hade ett stort antal överlevande människor, som i den demilitariserade staden Dresden nästan uteslutande bestod av åldringar, kvinnor och barn, sökt sig till vattnet: ”Massor av människor hade tagit sig ned till stränderna vid Elbe. Tiotusentals hade skyndat till grönområdena som nu var oaser i ett eldhav på 28 miljoner kvadratmeter.” [1]
För att fullborda sitt förintelseverk gick nu de amerikanska jaktplanen ned så lågt de kunde och sköt med sina automatkanoner och kulsprutor mot allt som rörde sig. En avdelning av jaktplanen koncentrerade sig på flodstränderna. En annan gick ned över grönområden och sköt blint mot buskage och andra platser där folk kunde tänkas ha tagit skydd. Flera andra avdelningar svepte fram på låg höjd över de panikslagna flyende på vägarna runt staden.
En överlevande berättar: ”Flygplanens automatkanoner och kulsprutor rev upp stora luckor i tågen av flyktingar ute på vägarna. Där flygplanen svept fram var blodspåren många och breda. Sönderskjutna fordon av alla de slag, handkärror, barnvagnar. Människorna kravlade sig i sitt blod. Och så kom flygplanen tillbaka och tömde sina återstående ammunitionsförråd över civilisterna.” [2]

Förstörelse. Staden var före bombningarna känd för dess vackra arkitektur och välbevarade gamla byggnader.


En triumf för Winston Churchill
Förintelsen av Dresden var en triumf för den brittiske premiärministern Winston Churchill och ett fulländande av det bombkrig han förespråkade – ett massivt bombkrig mot civila mål för att slå ut motståndarens arbetskraft och bryta ned folkets försvarsvilja.
Under våren 1942 anammade de allierade en ny taktik, som kallades områdesbombning, vilken innebar att istället för att rikta bomberna mot speciella mål fälldes ”bombmattor” över hela städer. Den 11 mars 1942 antog det brittiska regeringen också den så kallade Lindemannplanen [3], som trappade upp bombkriget radikalt.
Den innebar att det allierade bombflyget skulle sättas in direkt mot tyska arbetarkvarter, vilket gick väl ihop med områdesbombningen. Arbetarkvarteren var tättbefolkade och gav därför ”särskilt stor utdelning”. De glesare villakvarteren och industrin var svårare att slå mot än de civila arbetarna.
Historikern och författaren Peter Englund förtydligar att ”… om man inte klarade av att spränga Herr Schmidt i luften medan han stod och monterade stridsvagnar på Alkett, varför kunde man då inte lika gärna spränga Herr Schmidt i luften där han låg i sin säng?” [4]
Bakom Lindemannplanen låg ”andra världskrigets mäktigaste grå eminens. Churchills personliga och inofficiella rådgivare, Frederick Lindemann, en herre som Churchill var helt i händerna på” [5]. Professor Lindemann, som var av judisk börd, adlades senare till lord Cherwill.
I november 1942 författade det brittiska flygvapnets stabschef, sir Charles Portal, ett PM där han presenterade utvecklingen av planen för de kommande åren. Han avsåg att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter ”25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och en miljon svårt skadade”.

Kremering under bar himmel. Döda kroppar samlas ihop för att förbrännas i centrala Dresden dagen efter terrorbombningen.

 

”Demokratisk förintelsebombning”
Lindemannplanen utvecklades 1943 till direkt förintelsebombning, dvs man begagnade sig av så stor överkapacitet när det gällde såväl bombflygplan som bombmängd att hela städer kunde utplånas. Den övervägande delen av bomberna var brandbomber, men även fosfor spelade en viktig roll. Mot slutet av kriget användes även napalm.
Tekniken förbättrades parallellt med att bombstrategin blev alltmer aggressivt inriktad mot civilbefolkningen. Bombflygplanen blev fler och större. Målsökar- och kommunikationssystem förbättrades. Och inte minst bomberna som fick allt större sprängverkan – till exempel de som öknämndes kvartersbomber, brutalt stora stålcylindrar på två ton fullpackade med sprängämnen.
Professor Sten Carlsson vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) bekräftar bilden av den utökade bombstrategin: ”Från och med våren 1943 hade man sådan kapacitet att man hann med [att bomba] alla socialgrupper såvida de inte bodde direkt ute på landsbygden. Man kan därför säga att förintelsebombningen var mera ’demokratisk’” [6].
Under de första elva månaderna 1943 fällde de allierade 166 000 ton bomber över tyskt och ockuperat område. Några av de hårdast drabbade städerna var Berlin, Hamburg, Köln och Kassel.
Hamburg blev 1943 utsatt för ett så aggressivt bombangrepp att det gav upphov till flera nya begrepp som blev internationellt kända. ”Hamburgisering” innebar att försöka ”bomba bort en stad från kartan”, ”ytbrand” var när ett stort antal kvarter brinner samtidigt, vilket oftast uppstår när flera stora bränder flyter ihop.
Det tredje begreppet var ”eldstorm”, vilket uppstod för första gången under andra världskriget i Hamburg. ”På grund av hettan kastas luften uppåt och det blir ett vakuum inom brandområdet. Sedan sugs kringliggande luft in i tomrummet för att på nytt kastas uppåt. Det kan bli så starkt sug att man får virvelstormar av samma styrka som tropiska kastvindar och tornados.” [7]

Nordeuropas Venedig. Före bombangreppet räknades Dresden som ett av norra Europas kulturella centra. Flygfotot togs 1943 och överblickar Neumarkt med den berömda Jungfrukyrkan.

 

En svensk överlevare berättar
En svensk journalist som överlevde Hamburg under bombningarna intervjuas i en dokumentation över ”luftkriget och den neutrala pressen” om sina upplevelser:
Tidningarna hade uppmanat äldre och barn att lämna staden men det hade de inte gärna gjort. Så kom storangreppen. Nätterna måste tillbringas i skyddsrummen. På vårt hus föll en brandbomb, mellersta våningen fattade eld men vi kunde inte göra annat än bli kvar i källaren där vi hörde ett oupphörligt exploderande och dånande.
Efter anfallet måste man ta sig ut genom lågorna. På gatorna var det ofta omöjligt att komma fram. Vi försökte längs tre olika vägar innan det äntligen lyckades.
Sammanstörtade hus spärrade gatorna, hundratals lik, ofta utan kläder, låg både på trottoarerna och ute i gatan. Det rörde sig om folk som inte sökt sig till något skyddsrum. Man kunde inte se något. Överallt var man inne i tjock, svart rök och genom den trängde eldskenet från brinnande hus. Två gånger måste sjukvårdspersonal sköta om våra ögon därför att röken gjorde oss blinda. Ett ändlöst tåg av militär- och privatbilar, handkärror, barnvagnar och fotgängare var på väg.
Samma morgon kom en order att Hamburg skulle utrymmas. Sedan följde nya angrepp varje natt. Jag måste dock säga att befolkningens hållning imponerade på mig. Det var ingen panik. Alla bar sitt öde med jämnmod som om det var något som måste komma och landsortsbefolkningen kom med mjölk och matvaror på kärror för att flyktingarna skulle få mat. Jag fick det intrycket att man i hög grad bekymrade sig om stadsbefolkningen nu när den måste försvinna ut på landet. Det var som om bomberna drev människorna närmare varandra. Jag tror inte att Tyskland kan besegras från luften. Tyskarna kommer att vara lika sega som britterna 1940.
Fruktansvärd var också den storm som drog fram över den bombade staden. Den oerhörda hettan drev upp luften över staden i höjden och från alla sidor strömmade kall luft in. Det var som ett brinnande inferno. Stormen var så häftig att den vred oss helt om. Två gånger ryckte den min svarta väska ifrån mig. Hade vi förlorat den så hade vi kommit till Sverige utan några som helst ägodelar. Jag kan ännu inte begripa hur det lyckades mig att släpa den med mig, först till fots, sedan på båten, sedan på tåget och så åter på båten. [8]

Nordeuropas Hiroshima. En kvadratmil av innerstaden blev förintad under terrorbombningarna. 35 000 byggnader totalförstördes.

 

Den demilitariserade staden
Den sachsiska staden Dresden – även kallad för ”Nordeuropas Venedig” – har rötter långt in i medeltiden och omnämns för första gången omkring år 1200. Sedan 1400-talet har den varit Sachsens huvudstad och har alltid varit en av de mera bemärkta när det gäller konst, vetenskap och kultur. Strax före andra världskriget hade staden omkring 650 000 invånare.
Innerstaden, runt Elbe, bestod av framförallt två stadsdelar, Altmark (Gamla stan) med medeltidsbebyggelse och Neustadt (Nya stan) med grönområden och barockarkitektur. Det var under August II:s och August III:s period (1694-1763) som staden förvandlades till en barockens huvudstad. Dessutom fanns det museer i staden som bland annat hade stora samlingar av italiensk och holländsk 15- och 1600-talskonst, såsom Rafael, Tizian och Rembrandt.
Under en stor del av kriget låg Dresden utom räckhåll för det allierade bombflygets aktionsradie, och det var inte förrän den 7 oktober 1944 som staden blev utsatt för sitt första angrepp. Den gången var det omkring trettio amerikanska bombplan som angrep mindre industrier, vilket väckte stor förskräckelse.
Under hösten 1944 började de första flyktingvågorna välla in i staden österifrån, undan den Röda arméns barbari. Hur många människor som uppehöll sig i staden i februari 1945 kan inte exakt fastställas, men brukar ofta uppges till omkring en miljon. [9]
Eftersom staden saknade militär betydelse och i stället var tillflyktsort för flyktingar och andra civila, antog den tyska krigsmakten att den skulle skonas av de allierade och förflyttade det kvarvarande luftvärnet till strategiskt viktigare platser.

Armar och ben brändes av
”Helvetet var löst. En storm rasade som ständigt matades med nytt syre som sögs in i elden. Den som försökte ta sig fram på gatan blev lätt omkullslagen. Gnistorna föll tätt som snöflingor och antände kläderna. Som vansinniga hetsades människorna längs gatan. De försökte nå flodstranden men bara dem som hade virat om sig blöta filtar eller täcken hade någon möjlighet att komma fram… Många låg i trädgårdarna i det här kvarteret. De kröp ihop på marken. Med något tygstycke pressat mot mun väntade de på en räddning som aldrig skulle komma. På en räddning från det skoningslösa eldhavet som omgav dem.” [10]
Omkring kl 22.00 den 13 februari 1945 inledde 244 brittiska bombplan angreppet på Dresden genom att under 40 minuter fälla ”otaliga brandbomber och ’fosforkanistrar’”. [11] Dessa hade som mål att förvandla staden till ett eldhav, och antände en ytbrand på sju kilometers längd och fyra kilometers bredd.
Det andra brittiska anfallet, med 556 bombplan, som sattes in omkring kl 01.00 den 14 februari och varade i 35 minuter, var riktat mot de områden som ännu låg i mörker, och skulle skära av flyktvägen för den flyende civilbefolkningen, i syfte att döda så många av dem som möjligt. Under detta angrepp fälldes så gott som enbart sprängbomber.
”Under det andra angreppet trängdes folk alltmer ihop av branden som grävde sig allt längre in i innerstaden. Det blev ständigt tätare mellan människorna ute på grönområdena dit alltfler flydde. Det blev allt svårare att andas. Folk bad till Gud om hjälp och om befrielse från denna stekugn. Hundratusentals började vänta på ett under från himlen. Andra satt i dödsfruktan i källarna medan elden härjade i huset. Den arbetade sig ned från våning till våning, kom allt närmare.” [12]
Sammanlagt fälldes omkring 650 000 brandbomber under de bägge brittiska anfallen. [13]
”Den heta luften framkallade svåra hostanfall. De flyende som ramlade började brinna så snart de kommit i kontakt med asfalten. Slutet kom sedan mycket snabbt. Men människorna brändes inte alltid upp och blev till aska. De blev mindre och skrumpnade ihop. Armar och ben brändes av. Och till sist blev det inte annat kvar än en tre kvarts meter lång torso som såg ut som en förkolnad trädstam.” [14]

”Det är inte de första och inte heller de sista”
Det tredje anfallet, som utfördes under förmiddagen av 1350 amerikanska bomplan eskorterade av 900 jaktplan, var riktat mot förorterna och de överlevande som försökte fly bort från infernot som utspelade sig i innerstaden.
”Efter det tredje anfallet syntes några gestalter. De sprang planlöst omkring. Blev plötsligt stående på några murrester. Så försvann de för att i nästa ögonblick dyka upp på ett annat ställe. Det var några kvinnor, de hade knappt några kläder och de var svårt brända. Hemska ljud steg upp ur de olyckligas strupar. Ibland lät det som snyftningar, som om de plötsligt påmint sig att de var människor. Dessemellan var det direkt djuriska läten. Deras blickar var flackande och de fattade intet av det de såg. De satte sig ned och vickade sina nakna, brända överkroppar åt alla håll. Omedvetet lekte deras händer med stenarna. En av dem tryckte ett järnstycke mot bröstet som vore det ett barn. Först när iakttagaren stod framför dem och tilltalade dem, lade de märke till honom. De fick fram obegripliga ljud och så sprang de upp och flydde som skygga djur. Plötsligt stannade de och böjde sig ned, tog upp stenar och kastade dem med våldsam kraft mot den som tilltalat dem. Senare mötte han en räddningsofficer och berättade om sin hemska upplevelse. ’Det är inte de första och inte heller de sista’, fick han till svar.” [15]
Mängder av källare störtade samman och förvandlades till dödsfällor som blev skådeplatser för otaliga tragedier. De dödas ställningar bar vittnesbörd om hur slutet hade inträffat:
”Kläderna hade brunnit upp och sedan hade elden ätit sig in i ryggen på offren. In i det sista och även under de svåraste förhållandena hade mödrarna försökt att rädda sina egna barn genom att lägga sig på dem. Räddningsförsök utifrån var givetvis förgäves. I andra källare satt alla lugnt som om de sov. Där hade kvävningsdöden kommit smygande. Det fanns också de som var skjutna. Kvinnor och barn befriades från sitt lidande genom ett pistolskott. ’Dessa var de lyckligaste av alla dödsoffer.’” [16]

”Ett av krigets mest framgångsrika anfall”

När nyheten om bombningen av Dresden först lästes upp i brittiska BBC kl 18.00 på kvällen onsdagen den 14 februari, bekräftades kortfattat att ”industristaden Dresden anfallits”, med tillägget att det var ”ett av krigets mest framgångsrika anfall”. Senare gjordes kompletterande uttalanden om att anfallet var ”ett bevis på effektiviteten i de allierades samarbete”. [17]
Brittiska massmedia benämnde inledningsvis oftast förödelsen som ”en oväntad och lyckosam bonus” [18], och än idag har ingen ansvarig ställts inför rätta eller rannsakats postumt för terrorbombningen av Dresden, som skördade minst 100 000 civila dödsoffer direkt, men sannolikt betydligt fler (i likhet med de flesta av andra världskrigets skeenden är det exakta antalet dödsoffer ordentligt omstritt).
Det är emellertid bekräftat att en kvadratmil av innerstaden fullständigt utplånats och att 35 000 hus var totalt utraderade. [19]
Professor Lindemann, huvudarkitekten bakom förintelsebombningsstrategin, anmärkte mot slutet av sitt liv, ”vid mer än ett tillfälle med en så allvarsam min att han verkade betrakta det som sin visdoms testamente”, hur eftervärlden skulle betrakta hans livsgärning:
”’Vet du’, frågade han [sin förtrogne professor McMillan], ’vad de framtida historikerna kommer att betrakta som den mest viktiga händelsen i vår tidsepok?’ ’Tja, vad kan det vara?’ [undrade McMillan och fick till svar] ’Det kommer inte att vara Hitler och andra världskriget, det kommer inte att vara kärnkraften, det kommer inte att vara kommunismens hot.’ […] Han [professor Lindemann] antog en extremt bister min med mungiporna putande nedåt. ’Det kommer att vara att den vite mannen avsade sig tronen.’ Därefter skakade han på huvudet upp och ned flera gånger som för att bekräfta riktigheten i sitt påstående.” [20]

En levande, ljus symbol för europeisk motståndsvilja
Bland annat en svensk journalist, Herje Granberg, prisade under andra världskriget den tyska befolkningens ”sega vilja till liv” [21] trots de oräkneliga bombräderna.
Och när London Times recenserade verket British Official History of the Strategic Air Offensive så bekräftade de bilden av att de verkliga hjältarna i bombkriget inte var de allierade bombstrategerna eller bombflygplansbesättningarna, utan ”medborgarna i de tyska städer som attackerades: männen, kvinnorna och barnen som stoiskt höll ut och arbetade vidare bland de flammande ruinerna som var deras bostäder och fabriker, ända tills invasionsarméerna kört över dem.”
Enligt en nyligen invald nationalistisk politiker i det sachsiska parlamentet i Dresden, Klaus Menzel, så har det tyska nationella motståndet av i dag sitt främsta säte i den staden. [22] Det är symboliskt att det nationalistiska uppvaknandet i Tyskland under det nya millenniet växt fram med rötterna i myllan efter den aska som hatet mot den europeiska människan förorsakade i Dresden 1945.
Överallt där blommor läggs ned och där ljus och facklor tänds för att hedra de människor som Dresdenförintelsens flammor förtärde lever fortfarande hoppet. Förintelsen av Dresden har därmed förvandlats från en död, mörk symbol för europeisk kapitulation och undergång – till en levande, ljus symbol för europeisk motståndsvilja och framtidshopp.


Noter:

1 Axel Rodenberger, Der Tod von Dresden. Ein Bericht über das Sterben einer Stadt, (Dortmundt 1952) s 86.
2 Ibid, s 141.
3 F.J.P Veale, Advance to Barbarism: The Development of Total Warfare From Serajevo to Hiroshima, (London 1968).
4 Populär Historia nr 2, 1995, (Stockholm 1995).
5 Professor Sten Carlsson, vid Försvarets forskningsanstalt, Den tyska storstadsbefolkningen och de allierades bomboffensiver under andra världskriget. Allmänt seminarium i Uppsala den 1 april 1981. (Särtryck publicerat av Historiska institutionen vid Uppsala universitet).
6 Ibid.
7 Ibid.
8 Dokumente deutscher Kriegsschäden. Zweite Beiheft. Der Luftkrieg und die neutrale Presse, (Bonn 1960) s 249.
9 Den tyska storstadsbefolkningen och de allierades bomboffensiver under andra världskriget, ibid.
10 Axel Rodenberger, ibid, s 63.
11 Axel Rodenberger, ibid, s 141.
12 Dokumente deutscher Kriegsschäden. Erste Beiheft, (1960)
s 302.
13 J.F.C. Fuller, The Second World War 1939-1945, (London 1948) s 317
14 Dokumente deutscher Kriegsschäden. ibid, s 318.
15 Dokumente deutscher Kriegsschäden. Erste Beiheft, ibid,
s 323.
16 Dokumente deutscher Kriegsschäden. ibid, s 331.
17 Franz Kurowski, Der Luftkrieg über Deutschland, (Düsseldorf 1977) s 348.
18 Russell Grenfell, Royal Navy Captain, Unconditional Hatred, (New York 1958).
19 J.F.C. Fuller, ibid, s 317.
20 Professor R F Harrod McMillan, A biography of F.A Lindemann (Lord Cherwell), Chief Scientific Advisor to Winston Churchill, (1959) s 261-262.
21 Flyglarm 1943, (Stockholm 1943), s 108-109.
22 Folkets Nyheter nr 4/2005, (Linköping 2005).